Vuxengräl

Bråk är aldrig kul. Särskilt inte när du har dem med den du älskar.

Vi spenderade kvällen med att gräla. Inte värst roligt men det handlade om saker som egentligen är skitsaker men som kan bli stora när dom ligger och gnager. Vem diskar mest? Vem tvättar mest? och så vidare. När man är föräldraledig blir det lätt att man tar allt som inkluderar hemmet. Det är okej ett tag men sen börjar man bli trött på att plocka och greja dagarna i ända och när sambo och stora barn kommer hem och röjer runt så känns det nästan som att dom förstör i MITT hem.

Det är när man börjar tänka så som det är dags att säga till och ändra. När man känner så börjar det bli osunt tycker jag.

I vilket fall så grälar vi rätt sällan och en anledning till det är att vi grälar på så olika sätt. Vi har helt olika erfarenheter av gräl. För mig är det något som kommer då och då, är rätt odramatiskt och går över rätt fort. Sen är luften rensad. Sambon har helt andra referenser där gräl är otroligt sega, dramatiska och leder till en enorm massa skit.

Just därför blir det jättesvårt att gräla. Sambon förklarade att han är så rädd för att våra gräl ska bli till såna där hemska som han är van vid, så han låser sig totalt och får inte fram ett ord istället (vilket är extremt ovanligt för att vara han). Själv blir jag jätteirriterad över att han blir så tyst och fortsätter att driva på.

U see the picture?

I vilket fall har vi klarat upp det hela nu och en sak kan jag säga som är positivt med en del sorts gräl. Dom gräl som jag är van vid. Man kommer varandra mycket närmare och efteråt känns luften klar och lätt att andas.

Jag kommer inte ha såna gräl som sambon varit med om. Jag har aldrig haft det och vill aldrig ha det. När jag grälar så handlar det just om det jag grälar om och sen går det över.

Jag älskade honom innan, jag älskar honom efter och jag kommer älska honom för alltid.