Jag har onekligen ett rätt knepigt förhållande till det där med att bli arg. Inbillar jag mig åtminstone. Jag kan nog inte riktigt skilja från vad som är ”norm-normalt” och vad som är utöver det.
Samtidigt som jag kan tycka att jag kan hålla mig lugn i de mest hetsiga situationer, kan jag i andra lägen bli oresonligt arg för vad som kan tyckas vara skitsaker. Den genomgående skillnaden är allt som oftast, om inte alltid – hemma eller inte. Inom hemmets väggar, eller helt enkelt på hemmaplan, familjen och de som står mig närmast. Där verkar det vara fullt möjligt att bli betydligt mer förbannad än på något annat.
Och det skulle ju kunna vara förklaring nog. Inte särskilt konstigt alls. Klart man vågar visa mer känslor hemma och med sina närmaste liksom. Men så är det där mörka inombords som spökar.
Pappa slog mig. Ofta, mycket och rejält. Jag vet även att hans pappa gjorde samma sak mot honom. Och det kan låta hur hemskt som helst, men det där med att att slå sina barn går i arv kan jag verkligen förstå. Jag känner det i stort sett varje gång jag blir rejält förbannad. Hur något triggar inombords och varningssignalerna i skallen går igång. Samvetet får sig en släng av skuld och man funderar om man blev lite hårdhänt för att man blev sådär himla arg. Det ligger liksom latent i en hela tiden. Som ett gift eller en ond ande som ständigt försöker fördärva mig inifrån. Det går nog inte att föreställa sig hur det känns att varje gång man blir förbannad på något hemma, för det är alltid hemma, aldrig på jobbet eller bland andra, så triggas det där mörka och man måste vara på tårna för att strypa känslan. Med åren blir man bättre och bättre på det och det går mer och mer på automatik. Men det går aldrig helt att slappna av och lita på att det inte kommer att hända, för på något sätt, tack vare att man varit utsatt själv som barn, så är det lite närmare till handling än om man aldrig varit utsatt.
Att slagna barn slår sina egna barn när de blir föräldrar förvånar mig således inte det minsta. Snarare tvärtom. Det krävs massor med energi och vilja för att jobba bort den normaliseringen till våld man fått i sin barndom. Och om den någonsin helt går bort, det törs jag inte svära på…
Men att det skapar en jävligt jobbig situation då och då är det inget snack om. Det är liksom svårt att bli riktigt förbannad utan att behöva fundera över varför, och om det är befogat eller inte.
Så vad ni än gör. Slå aldrig era barn. Aldrig någonsin och inte det minsta. Det finns verkligen inget positivt som kan komma utav det, ni kommer inte få den respekt ni förväntar er och era barn kommer inte att ha särskilt höga tankar om er när de blivit stora. Tvärtom. Ni skadar en ung människa för livet, och risken är väldigt stor att ni även gör så att den människan i sin tur skadar fler människor.
Tro mig. Jag vet.
Känner igen mig i det du skriver. Nu har inte jag blivit slagen men mamma var rätt bra på psykisk misshandel, sådär så man själv blev tokarg så det höll på att äta upp en inifrån. Nu är S jätteliten så man kallar ju knappast henne dumma saker en jag märker att jag ibland kan bli ovanligt elak mot min sambo om jag inte ser upp. För att jag på nåt sätt lärt mig att det är ok. Ville väl egentligen bara skriva att jag relaterar och att det är väldigt modigt av dig att skriva det här inlägget. Kram.
P.S Och jag vet, det är inte samma sorts misshandel.
Lena – Det värsta med all typ av misshandel, psykisk som fysisk, är det som sätter sig i skallen på den som blivit utsatt. Själv har jag aldrig råkat ut för det ni två utsatts för men jag föreställer mig att det inte är själva smärtan som är värst vid slagen utan vad det gör med psyket.
Kram på dig!
Tack och lov att jag besparats det. Däremot har jag sett andra i familjen fått spö – och det är inte kul det heller. Bra skrivet.