HEUREKA!

Just for the record. Hon sitter själv!

Hur man vet att det är värt det

Jo, alltså vi var ju på fest igår som sagt. Och svärföräldrarna, eller alltså, inte riktiga svärisar fullt ut är de väl än, men det är väl tänkt att de ska bli nån gång, så vi kör på det, skulle vara barnvakt. Och inte bara åt lilla E, även om ju det var det mest väsentliga, men storasyster M var ju hemma också.

Det var kanske bara någon vecka sen vi pratade om just stora M, och hur svårt det är att veta om man verkligen gör rätt. Det är ju liksom inte så att man har något facit, och man får inte allt feedback på vad man gör och hur man gör det, förutom möjligtvis när man gjort något fel… Just det att man ibland själv som förälder undrar om man faktiskt gjort något vettigt överhuvudtaget, för man känner inte att ens barn gör nånting som man tänkt sig, utan typ ständigt tvärtom, skiter i allt de inte ska skita i och bara i största allmänhet gör att man känner sig fullständigt misslyckad som förälder, förebild och ja.. you name it. Allt typ. Jag kände mig i alla fall lite nedstämd i största allmänhet och tyckte på fullt allvar att jag blivit en sämre pappa för stora M på senare dar. Något måste det ju bero på att det inte känns som hon sköter sig alls längre, och jag kom där och då fram till att det var för att jag gått och blivit sämre helt enkelt. Slappare, mindre uppmärksam osv. Undrade hur man vet om man gjort något bra alls och hur stora M tagit in saker, om hon gjort det alls?

Nåväl. Åter till gårdagkvällen. Vi lämnade hemmet och svärisarna med en lilla E skrikandes för full hals och en stora M sittandes i soffan djupt försjunken i sitt tv-spel. Vi hade innan vi gick kommit överens om att stora M skulle gå och lägga sig efter melodifestivalen och jag pratade även kort med henne innan om att jag ville att hon skulle tänka sig för lite extra eftersom svärisarna inte är barnvakt så ofta, liksom hellre hjälpa till än ställa till med extra besvär, eftersom de lär ha fullt upp med lilla E ändå.

Väl på väg därifrån så konstaterade sambon lite modstulet att ja, nu lär ju lilla E skrika sådär tills hon somnar. Hoppas hon får i sig käk och somnar nån gång nånsin. Typ. Men vadå, hon lär ju överleva även om det inte lär räknas som en av hennes mest minnesvärda kvällar i sitt än så länge korta liv.

Måste säga att vi var jätteduktiga som höll oss till strax efter tio på kvällen innan vi ringde hem och kollade läget. Då fick vi höra att det varit som vi trott, nämligen att lilla E typ skrikit sig genom hela kvällen, och inte velat sova. Inte förrän stora M klivit in i handlingen, satt sig med henne i knät och sövt henne genom att göra som vi brukar göra. Sen när lilla E somnat, så hade hon tagit hand om sitt eget, borstat tänder och hoppat i säng. Vilken stjärna!

Jag kände mig så jävla stolt och glad så det fanns ingen ände på det. Blir faktiskt lite tårögd (igen) bara när jag tänker på det. Och inte bara för att stora M visade att hon kan sköta sig, för det vet jag ju faktiskt ändå, även om hon inte alltid visar det, men för att det ju även var just en bekräftelse på att hon tar in saker. Att hon uppfattar hur vi är med lilla E, hon förstår och tar in, baserat på hur vi, de vuxna förebilderna agerar.

Kort och gott, det funkar, det där man gör varje dag, utan att kanske alltid tänka på det, när man bara går omkring och liksom är förälder hela tiden, och ständigt påverkar sina barn med sitt beteende och agerande. Det var en sån otroligt befriande känsla att faktiskt känna det. Jag blev stolt över min dotter, och nu när jag tänker efter, så är jag antagligen så väldigt stolt även för att det ju är en bekräftelse på att jag själv gjort något rätt!

Och den känslan, det är precis den som man inte kan beskriva på något annat sätt än att man måste ha barn själv för att förstå den. Just det där som är så fantastiskt med barn som man inte kan förklara för någon som inte har, och som ställer den klassiska frågan om vad det är som är så fantastiskt med barn. Det är ofta jäkligt jobbigt, men när man får belöningen på det här viset så är det värt varenda minut.

4,5 månader gammal

Fan vad söt hon är!

Inte är jag det minsta partisk heller.

Dunka dunka dunka

Visst är det okej att vara ap-bakis när man är mamma till en (snart) 5 månader gammal bebis?

Oavsett om det är okej eller inte så är jag riktigt jäkla ap-bakis. Att Lilla E fick för sig att gå upp kl 7 när jag gick och la mig 2:30 gör inte saken bättre.

Vi var på en riktigt stökig och toppenbra 40-årsfest igår. Det var fri bar, smaskiga tilltugg och stort dansgolv med toppenmusik. Jag och sambon kände oss väldigt unga och virila då de flesta var ca 10 år äldre. Det resulterade i att jag hävde i mig mängder med cosmopolitans och ägde dansgolvet (vilket säkert alla andra där också tyckte att de gjorde ).

Sambon fick surt skippa dansen på grund av den onda foten, men när Foo Fighters drog i gång så kunde han inte låta bli och ställde sig och vevade med armarna på dansgolvet och försökte stå så stilla han kunde med foten. Vi insåg även att vi inte varit ute ensamma en enda gång sedan Lilla E kom till oss. Visst har vi varit ute och festat, men aldrig båda samtidigt.

Mina föräldrar agerade barnvakt och försökte inbilla oss att dom inte skulle störas av skrik ”för någon gång slutar hon väl…”. Eh, nej. Lilla E slutar typ aldrig om hon väl börjat tjuta och den som ska få henne att sluta inte är hennes mamma eller pappa. Det blev även mina föräldrar varse. 

Oh well. Hon överlevde, dom överlevde och jag och sambon överlevde typ.

Rökte farliga cigaretter gjorde jag också. FY mig!

Barnbidrag

Förresten vill jag bara säga att vad det gäller barnbidraget så är jag för tillfället extremt mycket Moderat och Mona Sahlin kan krypa tillbaks under den sten hon kom ifrån. Stor eller liten fråga så har den extremt stort principiellt symbolvärde och att ett land som Sverige som anser sig vara i framkant i alla avseenden när det gäller jämställdhet fortfarande följer en lag från 1949 med skälet att ”det behövs” måste ha missat något på vägen.

Att säga att det drabbar kvinnor mer om barnbidraget automatiskt delas för att de tjänar mindre är som att säga att det är acceptabelt att kvinnor tjänar mindre. Argumentet att kvinnor i större utsträckning behöver barnbidraget än män för att de oftare har vårdnad om barnen baseras på samma sak. Ska alltså staten behålla en uråldrig lag för att bekräfta de två största orättvisorna vi har på jämställdhetsfronten, nämligen att män har högre inkomst än kvinnor, och att kvinnor har vårdnaden om barn mer än män? I think not.

Dessutom är det ju faktiskt så att i de fall där föräldrarna bor ihop är det här inget problem och det är ju inte heller några som helst problem att ordna så att man istället kan få ansöka om att slå ihop utbetalningarna om man så vill. Och bor föräldrarna inte ihop och inkomsterna skiljer sig åt, eller att barnet i fråga bor mer hos den ena föräldern, så finns det redan idag regler som justerar en sån situation. (Underhållsbidrag.)

Det är lite som min kära sambo påpekade tidigare. Vill man uppnå jämställdhet kan man inte bara ta, man måste ge också. I det här fallet är det dags att göra barnbidraget till just det, ett barnbidrag, inte ett mammabidrag som det faktiskt handlade om när det infördes…

Sårad manlighet

En fot. En sketen jävla fot. Jag spelar innebandy 2-3 gånger i veckan och inomhusfotboll 2-3 gånger i månaden. Och oavsett om jag varit i finfin form eller snudd på katastrofal, så har jag klarat mig från annat än bllåmärken och träningsvärk. Men så åker man till London i jobbet i två dagar, hänger på och spelar fotboll där, och pang, genast så lyckas man trampa snett och lägga hela kroppsvikten på en sne fot, med rejält uttänjda ledband som följd. Så nu är foten ett jävla paket som är lindat och ska hållas högt och belastas så lite som möjligt.

 Det funkar jävligt dåligt för mig. Jag kan inte kuta runt som jag vill, jag måste tänka mig för varje gång jag ska röra mig och kan inte hugga in där jag vill, när jag vill. Det blir ingen innebandy på länge, jag kan inte dansa ett skit på festen vi ska på imorgon, det blir ingen båtmässa, det är ett åbäke att köra bil eftersom det är kopplingsfoten som är körd. Kan inte bära på kidsen, kan inte dammsuga, kan inte bära upp de tunga grejerna i trappen om vi åker och handlar. Handla? Nja, knata runt i en affär just nu känns ju sådär va. Nä, jag ska ta det lugnt och tänka på att ha foten högt… Det är ju produktivt? Och gör jag inte det, ja då kommer min konvalescens att vara längre istället.

Så oavsett om jag nu är väldigt manlig eller inte i vanliga fall, så känner jag mig just nu mest värdelös i största allmänhet. Roligare kunde det ju vara kan man säga…

Feminist javisst

Allt det här med jämställdhet och könsroller har blivit så otroligt tydligt och nära sedan vi fick barn. Jag tänker på det mycket mer än innan och omgivningen pratar så väldigt mycket mer i termer av könsroller.

Bara en sån grej som att det enbart finns rosa eller blå nappband att köpa i matvaruaffärerna gör mig tokig. Eller att det var helt omöjligt att hitta ett ”grattis till bebisen”-kort som inte var gjort antingen för en tjej (rosa) eller en kille (blått). Det slutade med att jag köpte ett annat kort (grönt) och skrev ”Grattis till världens finaste [namn]” istället.

Sambons familj är ganska könsstereotyp och på ett sätt är han också det. Hans intressen är väldigt traditionellt manliga. Fotboll, bilar och båtar. På andra sätt är han raka motsatsen till sin familj. Han tar ut hälften av föräldraledigheten och kämpar som satan för att få vara en heltidspappa åt båda sina barn.

Det här med föräldraledighet och hur man delar upp den kan driva mig till vansinne. Jag ber er. Jag bönfaller er. Glöm ALDRIG att det heter FÖRÄLDRAledighet. Det är inte MAMMAledighet och den är inte till för att NI tycker att det är mysigt att vara hemma. Ni är hemma för att ert barn ska få en bra start i livet och för att han/hon ska få en fin relation till båda sina föräldrar. Med betoning på föräldrar och inte mamma.

Tro mig, en pappa som bara är hemma efter jobbet och på helgerna kommer aldrig någonsin att komma ikapp mamman som är hemma hela dagarna. Att ett barn har en lika god relation till båda sina föräldrar är faktiskt något som vi som föräldrar har en en skyldighet att se till. Vi har fått ett redskap i form av en 480 dagar lång ledighet. Se då till att inte sumpa den chansen.

I min värld ter det sig väldigt underligt att det alltid verkar vara papporna som är så vansinnigt oumbärliga för att ekonomin ska gå ihop och att det alltid är pappornas jobb som inte tillåter att de är lediga någon längre tid.

Min sambos nya chef trodde att han skojade när han förklarade att han ska vara ledig i 7 månader. I chefens värld gör man inte så som man. I min och sambons värld är jobb något som är sekundärt när det handlar om ens barn och en riktig man kräver sin hälft av ledigheten.

Snälla kvinnor betänk detta; för att en grupp ska kunna få makt kräver det att en annan släpper den ifrån sig. För att vi ska få mer makt inom arbetslivet krävs det att männen släpper en del av sin makt. För att männen ska vara en lika del i familjelivet krävs det att VI släpper på en del av vårt grepp om det.

Japp. Inget snack om saken. Jag är feminist, men jag tror att för att vi ska nå dit jag vill så krävs uppoffringar i båda leden.

McDreamy

I natt drömde jag om nappband. Alltså såna där band som gör att nappen inte far i golvet i tid och otid. Nappbanden stör mig. Det finns enbart rosa eller blå att köpa och jag verkligen letat överallt. Jag vägrar köpa ett rosa och de blå passar faktiskt inte till Lilla E:s alla bruna kläder….hej I-landsproblem.

Nu drömde jag i alla fall att jag hittade mänger av nappband på Willys. Jag köpte nappband i alla upptänkliga färger och var skitglad.

Samtidigt drömde min kära sambo en smaskig sexdröm om oss.

Jag tror att han drog vinstlotten i natt.

Happy happy joy joy

Gissa om lilla E var en extremt glad skit idag. Hon fick följa med till ”världens roligaste farbror” (Stora M:s benämning på min brorsa.) då jag skulle kolla på fotboll och damen här hemma skulle få lite tid för sig själv.  (Som hon uppenbarligen spenderade enligt nedan…)

Hon tog sig en tupplur i bilen på vägen dit, trots mitt ihärdiga spelande av Bandit på radion i bilen hela tiden. Fortsatte snusa ett tag efter framkomst för att sen vakna till lagom till avspark. Spenderade större delen av första halvlek med att bara sitta och softa och vara nöjd, för att sen ägna pausen åt att studera mig och brorsan när vi riffade loss till Guitar Hero på Xbox 360. Hon såg lite fundersam ut, helt klart. Men när pappa showade och flörtade så bara garvade hon. Och sög på fingrarna. Andra halvlek gick än bättre, lilla E smaskade på en skallra och brydde sig inte alls om de där idioterna bredvid henne i soffan som skrek och hurrade om vartannat.

Sen blev det himla roligt. Provade att hälsa på brorsans katt. Lilla E tyckte det var intressant. Katten var inte så imponerad och fräste. Lilla E garvade… Vi satte lilla E framför tv:n och lirade rockmusik så fingrarna blödde. Lilla E var otroligt imponerad och garvade, skrek med och njöt i stora drag! Hon var så glad och uppspelt att hon bara låg och flinade med hela ansiktet när jag kom med maten..

Slutsats: Rocka mer!

Oceaner av tid

Det här med att få vara ensam hemma på helgerna är jäkligt nice. Man hinner med så enormt mycket som man inte gör med en sprattlande och pipande sak i famnen.

Idag har jag hunnit:

• blogga
• tvätta
• duscha
• byta lakan
• porrsurfa
• vattna blommor
• kolla på reprisen av melodifestivalen