Framtiden

En sak slog mig imorse, och eftersom sambon just bad mig att reflektera lite för mig själv så att han kan skriva färdigt sitt mail, så funderar jag vidare här.

Jag väntar hela tiden otåligt på framtiden. Det där med att leva i nuet är jag nog ganska usel på. När Lilla E föddes så längtade jag som sjutton efter att hon skulle börja leka med saker och kanske greppa dom. När hon gjorde det böjade jag längta efter att hon skull kunna sitta. När hon nu sitter så längtar jag efter att hon ska börja vilja vända sig själv och krypa. Sen kommer jag längta efter att hon ska gå…för att inte tala om när hon säger mamma för första gången! Jag har längtat efter leenden, skratt, snack och smakportioner. Tänder och plask i badet.

Gör andra så här eller är det bara jag? Missar jag en massa när jag går omkring och längtar efter nästa steg?

Jag tror inte att jag missar nuet faktiskt. Jag tror att jag uppmärksammar det väldigt intensivt, och i och med att jag tänker så mycket på det så börjar jag även fundera framåt. Pinsamt nog så får jag väl erkänna att jag allt som oftast tänker att det inte är någon fara om jag missar lite för jag tänker nog bli mamma igen och då får jag göra om allt.

Man kan ju fråga sig varför jag aldrig tänker på att barn är individer och att nästa barn kanske inte är det minsta likt Lilla E. Stupid!