Inlägg från februari 2008
Kan ni begripa att jag är ensam hemma för första gången sedan Lilla E föddes?! Jag ÄLSKAR att vara ensam hemma!
Idag var min syster aka Lilla E:s moster här och fikade. Jag har bjudit hem syrran massor av gånger men det kommer alltid något annat i vägen. Jag har funderat på varför hon verkar hålla sig borta och varför hon inte är mer intresserad av att träffa Lilla E. Det svar jag kommit fram till är att hon kanske tycker att det är lite jobbigt att jag fått barn innan henne. Hon är visserligen 2,5 år yngre än mig men för ett par år sedan var hon ”lyckligt” gift och bodde i ett stort hus i USA. Till min mamma sa hon att hon och hennes make försökte skaffa barn men samtidigt sa hon till mig att hon ville separera. Sen separerade hon. Hon flyttade hem igen och började om från början med att läsa in gymnasiebetygen.
När jag berättade att jag var gravid så trodde jag att hon skulle bli jättelycklig. Vi har alltid pratat om hur kul det ska bli att få bli mostrar till den andres barn och hur mycket vi ska betyda för de barnen. Nu blev hon inte så jätteglad…mest överraskad.
Igår blev jag jättearg då jag bjudit hem henne för säkert 10:e gången och hon bara struntar i att komma och hör inte av sig. Jag hade stannat hemma hela dagen och sett till så att Lilla E sovit ordentligt så att hon inte skulle vara ledsen när moster kom. Så kommer hon inte.
När jag tänkte på saken så insåg jag att min syster bara varit här EN gång sedan Lilla E föddes och det var på julafton. Vi har visserligen träffats hos mina föräldrar och jag har tagit mig till hennes jobb och hälsat på (eftersom hon aldrig kommer till mig). En jävla gång har hon varit här… Lilla E är fyra månader gammal nu.
Idag kom hon i alla fall men efter en knapp timme förklarade hon att hon hade något viktigt att göra och att hon måste gå strax.
Jag förstår att det kanske är jobbigt att hennes liv kanske inte är så som hon föreställde sig att det skulle vara för ett par år sedan men hur länge ska hon fundera på det? Hon missar ju sin systerdotter helt om det här fortsätter och jag blir faktiskt väldigt ledsen då jag hoppades att vi skulle kunna dela den här tiden och Lilla E:s framsteg.
Oh well, hon kom i en timme i alla fall.
Kategorier: familj · relationer · syskon
Snöstorm och sura mail på fredag eftermiddag. Uppmuntrande värre… Stressar hem, dubbelparkerar utanför Apoteket och fryser konstant pga trötthet och iskyla.
Väl hemma så blir jag bemött av en extremt grinig liten dam och en extremt trött och gnällig stor dam. Tanken om att fredagar är softa dagar och som en uppladdning inför helgen kom helt klart på skam ikväll…
Några glas rödvin och slappande i soffan hjälper ganska väl mot det. Nu blir det sängen och lite mys och imorgon ska jag leta upp husvisningar i närheten bara för att det är kul att gå på visningar… (Och nog är det lite förberedelse för framtiden också…)
Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet · fredag · föräldraliv · jobb · vin
Om jag nu spelar i en helt egen liga, vilket för övrigt var en underbar liknelse, den kommer jag ta med mig länge och väl, så måste ju damerna i fråga göra det också förstås, och ingen ska tro annat än att de är överlägset bäst. Så vad gör man för att visa att man tycker någon är bäst?
Generellt är jag nog ganska dålig på det känner jag, men jag försöker göra det på det viset jag kan bäst. Den här gången (visserligen som ett par gånger förut, men ändå) satte jag ihop en skiva med låtar som har texter som på ett eller annat har en mening eller ett budskap jag kan sympatisera med.
Annars kan man ju förstås frysande köpa rosor på ett blåsigt torg också, men det känns mer som en enkelt lösning, och jag är inte helt enkelt alla gånger.
En annan intressant sak jag fick höra idag på jobbet var att en av mina kollegor som ofta framstår som ganska chauvinistisk och fördomsfull köper blommor åt sin fru var 14:e dag, rutinmässigt. Inget märkvärdigt, men ändå.
Spontant tyckte jag det var att nedvärdera de speciella tillfällen man vill markera med att köpa blommor, men min kära sambo tyckte det var en väldigt fin gest, och jag har inte direkt något emot att köpa blommor, tycker rentav det är ganska kul att välja ut fina buketter osv, när det är till någon speciell åtminstone.
Och speciell är hon ju…
Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet · jobb · kärlek · relationer
Då sitter man här på torsdagsmorgonen och väntar på att téet ska bli klart så att man kan äta sina mackor. Lilla E ligger i sin korg brevid mig och prövar hur det känns att använad HÖGA ljud. Det låter ungefär: mmmmbbbbbgggnnnAAAAAAAAAAAAUUUUUUUU *hick* aauu…
Alla hjärtans dag är det idag också. Jag har konsekvent vägrat att fira denna überkapitalistiska köpa-onödiga-saker-dag till för tre år sedan när jag träffade Lilla E:s pappa. Då var jag så galet kär så att varenda möjlighet att få visa det kändes klockren. Sen visste jag ju inte om Lilla E:s pappa firade dagen eller inte så det var bäst att ta det säkra före det osäkra och fira den.
När jag i år skulle skriva kortet som jag tänkte lägga fram på frukostbordet så att Lilla E.s pappa skulle hitta det på morgonen så blev jag lite fundersam. Jag ville gärna skriva saker som: ”du är det bästa som hänt mig, jag älskar dig mest av allt” osv. Men när jag skulle skriva det så kom jag på att så kan jag ju inte säga nu. Nu har jag ju ett barn som man älskar mest av allt och som är det bästa. Eller?
Jag kom fram till både ett ja och ett nej.
Jag älskar faktiskt BÅDE Lilla E och hennes pappa mest av allt. Jag tycker även att BÅDE Lilla E och hennes pappa är det bästa som har hänt mig.
Det är verkligen konstigt men så är det. På något sätt kan man känna så.
Om jag skulle förklara det för Lilla E:s fotbollstokiga pappa så skulle jag säga att de inte spelar i olika divisioner utan snarare kan man säga att det handlar om två helt olika ligor.
Kategorier: Bebis · Inte kategoriserade pga lathet · kärlek · relationer
Förälder = 1 miljon vuxenpoäng √ CHECK
Kombi = 5 000 vuxenpoäng √ CHECK
Lägenhet med fler än två rum = 2 000 vuxenpoäng √ CHECK
ICA-kort = 500 vuxenpoäng √ CHECK
Sommarstuga = 10 000 vuxenpoäng √ CHECK
Månatlig budget = 2 000 vuxenpoäng √ CHECK
Gift = 15 000 vuxenpoäng X NOPE
Jag har en helsikes massa vuxenpoäng och jag har skaffat samtliga poäng på 2,5 år. Det är inte illa pinkat… Nu får vi se om jag gör nåt så larvigt som att gifta mig. Jag kan i alla fall meddela att jag bakar en köttfärspaj (bakar man matpajer?) så här på söndagskvällen medan sambon tittar på fotboll.
HALLÅ jämlikhet vart tog du vägen?!
Välkommen könsroller…
Kategorier: Inte kategoriserade pga lathet · genus · vuxenpoäng
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle använda ordet egentid. Det känns och låter så där fnastorrt och pretto och man får genast en hel bunt med vuxenpoäng så fort man använder det.
Den här helgen har jag dock utom alla tvivel ägnat mig åt just egentid. Lilla E har äntligen släppt idén om att alla andra, och då menar jag verkligen ALLA, utom jag är fruktansvärt hemska. Hon har till och med ratat pappa så till den milda grad så att hon vrålat som besatt så fort hon fått syn på honom. Stackaren har försökt med allt och gullat och lekt men lillmonstret har varit konsekvent och fortsatt att vråla.
Det här har hållt i sig sedan innan jul och i började så smått att misströsta. Jag har inte kunnat göra några egna saker på över två månader och har känt mig smått livegen. Men så vände det hastigt för någon vecka sedan och nu är pappa tydligen helt okej enligt Lilla E.
Och jag har fått egentid.
Det har varit så ofattbart skönt att kunna göra saker på egen hand. Jag har kunnat åka in till stan och gå i miljoner affärer och prova en miljard olika plagg och jag behövde inte släpa på en jobbig vagn eller stressa in och ur provhytterna. Inte ett uns av abstinens hade jag heller, jag kände enbart en grymt skön frihetskänsla.
Undra om man skulle våga säga något sånt i en mammagrupp eller om man skulle bli klassad som en undermålig mamma då? Det där med mammagrupper går nog fetbort för min del.
Kategorier: Bebis · föräldraliv
Så är det äntligen fredag. Veckans höjdpunkt. För då börjar helgen, och då kan man med gott samvete dricka vin till maten.
Jag har fått en släng av storhetsvansinne och försöker numera alltid hitta nya goda viner. Jag vet att svärföräldrarna också gillar rödvin, och de ska komma över på middag ikväll. Så då fick jag det stora (och viktiga, mind you) förtroendet att välja vin. Uj uj. Mitt val föll på ”Oude Kaap”, mest för att svärisarna verkar ha en viss Bengt Göran Kronstam på DN som husgud när det gäller vin, och han tycker det är sjysst. Vad är det för fel på fyllbulten Frithiofsson på TV4 egentligen? Han har ju värsta coola Whisky-rösten…
Kategorier: fredag · vin
Tid var det ja…
Ont om tid är det gott om var det någon fyndig person som klämde ur sig en gång. Och det kan man väl skriva under på antar jag.
Något som ofta följer med som ett brev på posten när man har ont om tid är dåligt samvete. Så det försöker jag jobba hårt på. Tiden eller samvetet? Ja, det kan man fråga sig kanske…
För min del har saker och ting sannerligen vänts upp och ner ganska radikalt. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men väldig omvälvande. Inte nog med att jag lyckades träffa en människa som jag passar så väldigt bra ihop med, utan vi gjorde allt tillsammans, och har numera skapat en kontrollerad och harmonisk tillvaro tillsammans. För mig som levt i ett rätt kaotiskt liv på ett eller annat sätt tidigare är det en stor skillnad. Och allt detta har gett mig nya möjligheter.
Förutom att faktiskt få förmånen att gå igenom hela processen från att bestämma sig till att tillverka och sen vänta och se hur graviditeten utvecklas och när dagen närmar sig mer och mer tillslut få åka in till förlossning… Och sen vara delaktig dagligen i Lilla E:s utveckling. Allt detta är väldigt stort (och nytt) för mig. Jag får liksom nu uppleva allt det där som andra föräldrar pratat om när de fått barn, som jag aldrig fick uppleva första gången själv med stora M.
Men sen har ju även livet utöver detta gått vidare. Och utöver sånt man inte kan råda över, som min mamma som blivit svårt sjuk, och stora M:s mamma och bråket om vårdnad och boende, som såklart har stor påverkan och tar mycket energi, så har det ju även hänt en hel del för mig på jobbfronten. Framgång föder framgång är väl ett annat fiffigt uttryck någon smart person myntat, inte sant?
Och då uppstår ju den situation jag tänker på. Hur balanserar man kraven från arbetet att leverera, sköta sitt ansvar och allt som kommer med det, tillsammans med motsvarande krav och förväntningar hemifrån? Det ställer enorma krav på en själv som person, att hela tiden försöka ta hänsyn åt olika håll, att inte låta jobbet ta för mycket tid, att inte låta familjen hemma hamna i andra hand, att samtidigt leverera allt det som förväntas av en på jobbet. Nu har jag ju fått det där ansvaret och förtroendet jag så ofta tidigare velat ha. I dagsläget är det en ständig dragkamp mellan att finnas till hemma, att vara närvarande, och samtidigt att sköta allt ansvar som följer med jobbet.
Vilket går bra ibland, och mindre bra ibland kan man väl säga. Sen vill man ju som individ gärna ha lite egen tid ibland också. Särskilt som jag noterat att jag sakta men säkert krypt uppåt på viktskalan igen…
Det ska fan vara jobbigt att leva helt enkelt. Jag får säkert anledning att återkomma i ärendet.
Kategorier: Bebis · Inte kategoriserade pga lathet · gravid · jobb · relationer
Man kan undra när Lilla E:s pappa får tummen ur och skriver ett inlägg… Han brukar vara en väldigt flitig skribent men jag tror att han har haft lite mycket omkring sig den senaste tiden.
Själv har jag just fått lillmonstret att somna i sin egen säng. Yay! Hon har totalvägrat att sova någon annanstans än på mig när hon sover på dagarna och det blir, minst sagt, lite begränsande för mig. Jag har visserligen hunnit se sjukt många nedladdade serier medan hon legat där och snusat men min rygg börjar säga stopp.
Fasen, det var något jag ville avhandla här i bloggen men nu är det helt stopp i skallen. Det här med att man blir jävligt enformig och mosig i huvudet när man har spädbarn är faktiskt sant. Att man blir mycket mer blödig när det gäller ungar generellt är också sant. Numera måste jag fälla en tår varje gång jag ser en förlossning på tv. Innan jag blev gravid mådde jag illa av sånt och när jag var gravid fick jag hjärtklappning av att ens höra talas om förlossningar.
Nu efteråt kan jag konstatera att jag hade rätt. Förlossningen är bara en liten detalj i en mycket större helhet. Den gör fasansfullt ont och är inte värst rolig innan man får barnet, men den är ett nödvändigt ont som kroppen faktiskt klarar av. Jag hade även rätt när jag sa att det ju i vilket fall inte kan ta mer än ett par dagar. Det tog drygt två dygn…
Fan…vad gör man egentligen när man inte har en vaken bebis i knäet eller en sovandes på sig? Jag börjar bli rastlös efter 10 minuter.
Jäkligt patetiskt.
Kategorier: Bebis · Inte kategoriserade pga lathet · gravid
