Blodet droppar, blodet droppar…

Jag måste fasen se till att äta mer blodpudding annars riskerar jag att dö av blodförlust.

En, av väldigt få, fördelar med att vara gravid och sedan amma är att man slipper mensen. Tyvärr återkom min för lite drygt två veckor sedan då Lilla E bestämt sig för att tuttar är bajs och specialersättning för kräkiga bebisar är mumma. Konstigt nog är Lilla E mindre intresserad av tuttar än vad hennes mamma är och det har som sagt resulterat i att hon darrar av upphetsning när hon får se en nappflaska och att hon skrynklar ihop ansiktet och fnyser när hon får en tutte uppkörd i ansiktet. Och jag får sedemera tillbaka mensen som jag inte haft sedan nyårsafton (finfin timing) 2006/2007.

Skulle det bara vara så att jag fått tillbaka mensen så hade jag inte gnällt så där jättemycket men nu är det ju inte ”bara” så. Menshelvetet varade i ÅTTA jävla dagar! Ont som satan hade jag och blödde som en stucken gris gjorde jag (ja kära sambo, man kan både skrika som en stucken gris och blöda som en stucken gris).

Men okej, fine. Efter åtta dagar tog den i alla fall slut och jag tänkte lyckligt att det skulle dröja en månad till nästa gång och på den tiden skulle jag hinna ha massor av sex.

Trodde jag ja.

Efter EN vecka kommer den tillbaka!!!

Nu blöder jag lika mycket igen och ont har jag. Vad är tanken med det här om jag får fråga?! Är det meningen att jag ska straffas för att jag sluppit den så länge så att jag ska få den 12 gånger på raken eller vad?! Ska Lilla E behöva ha en anemisk mamma som är grå i ansiktet?

Seriöst. Snart skiljer jag mig från kroppen. Vi är inga bra partners just nu för jag vill att den ska vara snygg och inte hålla på och läcka blod medan den tydligen tycker att det är helt på sin plats att se skitful ut och läcka konstant. Saker som är fula och läcker brukar man byta ut. Så det så.