Deppigt värre

Ibland är det jävligt svårt att trösta. Ibland är det faktiskt så att det inte finns så mycket positivt i livet, eller så är det negativa så stort så att det överskuggar allt positivt. Det som är bra blir så litet i jämförelse med det som är dåligt.

Just nu har jag många runt mig som har det riktigt ordentligt jobbigt. Så jobbigt så att det är svårt för mig att peppa.

En av mina äldsta vänner skulle komma och hälsa på i veckan. Han har en väldig ångest för att åka t-bana och buss men skulle ändå göra ett försök. I och med att han har all ångest så kommer han sällan hemifrån. När man sällan kommer hemifrån så blir man ganska ensam. När man känner sig ganska ensam så är det lätt att få mer ångest. Ångest kan man döva med hjälp av alkohol. Alkohol ger mer ångest när  baksmällan träder in. U see the picture?

 Idag förklarade han att han nog inte kan komma. Han tänkte istället ta sig en tredagarsfylla och gråta över sitt hemska och misslyckade liv. När det gäller honom så är det jävligt svårt att säga; men du har väl inget jobbigt och hemskt liv…du har ju…

Han har hiv. Han har enorm ångest. Han har alkoholproblem. Han vill desperat hitta någon som älskar honom men alla killar utnyttjar hans svaga position på ett eller annat sätt. Hans föräldrar har förkastat honom i och med hans läggning och levnadssätt. Han vill oerhört gärna ha barn men av flera förklarliga orsaker så lär det bli svårt.

Det är jävligt svårt för mig att sitta och peppa när jag har precis allt det han så gärna vill ha och saknar det han vill bli av med.

Det är också jäkligt svårt att säga att allt kommer att bli bra till Lilla E:s farmor som nyligen fått veta att hon är döende i cancer. Det är skitsvårt att på ett övertygande sätt säga att det ordnar sig när det visar sig att cellgifterna inte funkar så jättebra och att utslagen som hon får av dem i ansiktet inte syns så mycket. Må vara att jag faktiskt inte tycker att utslagen syns så mycket som hon tycker.

Sen är det enormt svårt att trösta sin sambo när han kämpar och kämpar för att ta hand om alla i sin närhet. Han tar hand om mig och Lilla E, han tar hand om sin bror, han tar hand om sin mamma som ju av naturliga orsaker har en ordentlig kris, han tar hand om stora dottern M då hennes mamma vill flytta långt bort och ta med sig henne och se till så att han inte får vara den pappa han vill vara.

Jag ångrar så otroligt mycket att jag (surt) sa till honom att han säger att han är trött varenda dag. När han gråtandes förklarade att han kämpar för att inte tjata om att han är trött och ledsen och att han försöker verka glad trots att han egentligen vill sitta i ett hörn och gråta så sjönk mitt hjärta till havets botten.

Jag vill inte att de jag älskar ska ha det jobbigt. Jag vill skydda dem och ta bort det onda men ibland går det inte.